Igår hämtade vi hem spjälsängen, som har legat och väntat på farmor och farfars vind. Spjälsängen har väl inte förändrats så mycket i utseende under många år. Jag tycker dock det är snyggast om de två kortsidorna är "hela", det vill säga inga ribbor. Och det har inte denna. Denna spjälsäng har alltså min far haft och även Elina, så det var inte allt för många år sedan den användes faktiskt. Så den duger absolut till oss :-)

 

Nu har det landat lite första kläder till lilleman i garderoben! Nu när det med all säkerhet blir en liten I, och ingen liten Astrid som kommer till oss, så vågar vi kanske handla lite mera färger. Eller ja, färger och färger. Det blir mer färg sen :-) Men det kanske syns att lillemans mamma gillar ugglor? Och newbiekläder ;-)

 

När vi kom hem igår hängde det en påse på dörren från Freddes faster med familj. De hade handlat fina, fina saker till lilleman. Han kommer bli så snygg i detta, och mysa! :)

 

Jag vet inte vart jag ska börja.. Jag vet inte hur jag ska kunna beskriva den lycka jag känner just nu.

 

Vår läkare nere i Umeå ringde igår kring 16-tiden, efter en enorm väntan! Min mage har varit kaos, jag har knappt kunnat äta, jag har knappt kunnat sova, jag har knappt kunnat vara vaken, knappt orkat andats. Men nu. Fostervattenprovet visade inga konstigheter, och det visade även att det låg en lilleman med x- och y-kromosomer (köns).

 

Jag känner att jag äntligen kan leva igen. Efter två oerhört tuffa veckor. Men nu jäklar ska jag och lilleman växa och så ska han få komma ut när han är färdigbakad i juli! Kulan börjar då komma i alla fall :-)

 

Det har verkligen inte blivit många timmar med sömn, varken igårnatt eller inatt. Vi började åka mot Umeå där vid kvart i sju på morgonen, så väckarklockan var ställd på 5.30 så vi skulle hinna vakna till liv.

 

Vi var i Umeå kring halv tio och gick direkt upp till spec. mödra och anmälde att vi hade kommit. Vi behövde inte alls vänta speciellt länge (vi hade egentligen inte tid förens 10.00), hon hämtade oss kring 9.45. Läkaren där började att kolla igenom lillemans kropp, det som erbjöds sig bäst för stunden kikade vi på då. Kring 10 dök barnhjärtläkaren upp och de började gemensamt kolla igenom hjärtat. De satt och pratade läkarspråk och vi fattade ingenting. Men de sa lite snabbt att "vi kan konstatera att det inte finns ett allvarligt hjärtfel på eran bebis". Puh.... Kände jag.

 

Anita (Freddes mamma) och min pappa följde med oss till Umeå. Vi var ju beredda på allt dåligt som skulle framkomma och vi känner att vi har haft svårt att ta in alltihopa, så de skulle följa med som ett stöd för oss (vilket dem var!). När barnhjärtläkaren och läkaren hade konsulterat ihop så fick vi alla höra vad de hade kommit fram till. De hade kommit fram till att luckan mellan förmakarna i hjärtat var lite större än normalt (det ska vara öppet där under fostertiden, som sedan slås igen förklarade hon), detta kan dock fixas "lätt" (sa barnhjärtläkaren), genom att man går in genom en ven, ett blodkärl (typ) och placerar ett "paraply" för hålet (där luckan egentligen ska slås igen. Detta blir inte ens en operation!

 

Det fanns även ett litet hål mellan kamrarna (det kan finnas fler, men små små små), som faktiskt kommer att kunna växa igen innan han är färdigbakad där inne. Hon förklarade att det är som ett slags nätverk, eller en hinna som ska byggas upp mellan kamrarna och detta pågår ju fortfarande hos lilleman? Hon förklarade att detta inte är ett hjärtfel som brukar finnas hos barn med downs syndrom, det brukar vara allvarligare hjärtfel hos sånna barn. Detta hjärtfel som lilleman har, är det vanligaste av de alla, även hos människor utan någon form av spalt.

 

Spec.mödraläkaren kunde också säga att lilleman har dubbelsidig LKG-spalt och det är vi ju inne på, det har vi redan "kommit över". Men hon kunde inte se några andra avvikelser (SKÖNT!), nackskinnet är normalt, hjärnan är normal, fötter, armar, ben, händer är normala och rätt vinklade. Hon förklarade ändå som så att de brukar rekommendera par som väntar barn med dubbelsidig LKG att göra fostervattensprov, vilket vi även gjorde för att få allting svart på vitt (provsvar kommer någon gång i början på nästa vecka). Hade lilleman bara haft enkelsidig brukar de inte rekommendera fostervattensprov. Denna läkaren trodde inte alls att lilleman kommer att ha någon form av kromosomavvikelse, och det hoppas vi också verkligen på. Jag känner mig i alla fall 10 kg lättare just nu.

 

Off topic! Fredde hann dra på sig magsjuka på sjukhuset också (han började spy när vi pratade med kuratorn) och har även spytt i natt. Så nu vill jag hålla mig borta från honom! :D

Det känns skrämmande att få veta, men ändå en otrolig lättnad att äntligen få befinna sig där och få det svart på vitt, av specialister. 

Snälla, snälla ni. Be för oss idag och håll alla tummar och tår! ❤️❤️

Att få barn är ingen självklarhet. För det första kan det vara jäkligt besvärligt, man blir ju inte gravid bara för att man har sex en gång precis. Visst, det kan vara så för vissa. Men för de allra flesta är det en berg- och dalbana. Redan där kan man få uppleva en prövning. När du då äntligen får det där plusset på Stickan ska du behöva gå och vara orolig över att du ska få missfall. Du kan behöva genomlida flera veckor av illamående, obotlig trötthet med mera. Du måste gå nästan halva graviditeten för att få se och höra ditt barn för första gången, att faktiskt få det bekräftat att det ligger en liten en i magen. Och en sån som jag då, 21 år gammal. Inte alls erbjuden KUB (kombinerat ultraljud och blodprov) som visar hur stor riskerna är för att få ett barn med downs syndrom. Barnmorskan tyckte inte alls att vi behövde vara oroliga, det fanns ju knappt någon chans på miljonen att just vi skulle få ett barn med downs syndrom. Och här står vi idag, med besked som är tunga som bly. Besked som jag inte vet hur jag ska kunna orka leva. Jag var inte alls orolig för måndagen. Jag var helt inställd på att vi skulle få en frisk liten bebis i sommar, alla andra får ju det? 

Det känns som en evighet tills torsdag och jag verkligen hoppas att vi får klarare besked (och roligare). Just nu känns det som om ingenting i mitt liv skulle kunna bli värre än vad det redan är. Jag har ställt in mig på det värsta tänkbara - downs syndrom, hjärtfel och dubbelsidig LKG-spalt. Kommer jag vilja behålla barnet? Eller inte? Är det mänskligt att man ska behöva lida så mycket som barnet i så fall kommer att få göra? Skulle jag nu vilja göra abort, finns knappt den möjligheten kvar. Jag måste skicka in en ansökan till socialstyrelsen, träffa både läkare och kurator innan de på socilstyrelsen godkänner eller avslår min ansökan (i så fall). En abort nu är en riktig förlossning, orkar jag genomgå det utan att jag får mitt levande barn på mitt bröst?

Ja tankarna är många, och otroligt tunga och kluvna. Att inte veta är otroligt tungt. Denna väntan håller på att slita mig itu. Snälla, snälla, snälla bebis. Visa oss ett friskt och fint hjärta! Och inga kromosomavvikelser så fixar vi det här!!

Det var natten till rutinultraljudet i måndags som jag hade väldigt svårt att sova. Vi skulle ju äntligen få se våran lilla bebis där på skärmen, äntligen var det våran tur. Jag sov nog inte många timmar, jag kände mig som ett barn på julafton!

 

Morgonen kom och vi hade tid klockan åtta. Jag var sjukt kissnödig, men det stod som instruktioner på pappret att jag inte får kissa, senare än drygt en timme före ultraljudet och det gick inte alls, då vi hade tid så tidigt. Jag var i valet och kvalet om jag skulle ställa väckarklockan och gå upp och kissa på natten, men jag sket i det.

 

Väl på rutinultraljudet får vi se vårat älskade barn, som mest troligtvis blir en liten pojke. Barnmorskan mäter som vanligt barnet, och han var 15,2 cm lång just då. Hon förklarade vad allting var, att han hade två ben, två armar och ett huvud. På pappret jag fick stod det att undersökningen skulle ta 10-15 minuter, men den där tiden hade vi passerat. Tiden gick, och gick, och gick. Och hon fortsatt kolla. Jag började tänka att "är vi inte klara snart", det tog ju sån lång tid. Innan hon sedan säger hon att vår älskade lilla bebis, har gomspalt och så visade hon på skärmen två "glepor" i munnen. Sen att hon inte såg hjärtat så som hon ville, utan vi skulle boka en tid med läkaren för vidare undersökning.

 

Just där, och just då tror jag inte alls att jag fattade vad hon sa, för jag grät inte en enda tår. Men när vi väl kom till bilen och jag verkligen fattade vad det innebar, eller vad hon hade sagt. Kunde jag absolut inte sluta gråta. Skulle jag bli mamma till en pojke med gomspalt? Och skulle han dessutom ha hjärtproblem? Hon sa ju nyss att hon såg alla kammare och sånt i hjärtat, vad var det då som var fel?

 

Så var vi helt plötsligt inte de 98% rutinultraljud som slutar lyckliga. Nej, vi är de 2% som har något problem av något slag. Jag började googla och läsa vad tusan som innebar med gomspalt, som dessutom mest troligt är dubbelsidig. Det jag hittade hos 1177 var:

 

Under graviditetens andra och tredje månad utvecklas fostrets ansikte och de olika ansiktdelarna växer samman. Hos barn med läpp-, käk- och gomspalt (LKG) växer inte delarna ihop helt och hållet utan det bildas istället större eller mindre klyftor, så kallade spalter.

Ungefär två av tusen barn föds med läpp-, käk- och gomspalt. I Sverige rör det sig om ungefär 200 barn per år, vilket gör missbildningen till en av de vanligaste. Ärftlighet spelar roll för uppkomsten för ungefär en femtedel av barnen. Det finns andra faktorer som påverkar risken, till exempel om man som gravid äter vissa läkemedel, även om det är mycket ovanligt idag. Därför ska man alltid berätta för sin barnmorska eller läkare om man äter någon medicin. För den som är gravid har rökning också betydelse. Vidare kan eventuellt folsyrabrist under tidig graviditet, alkoholvanor under graviditeten samt om modern är äldre ge ökad risk för att få ett barn med LKG.

Behandling

Vården sköts av ett team med flera olika läkare och andra specialister, som tillsammans och i samråd med föräldrarna och barnet beslutar om vad som behöver göras och när det bör göras. Teamet består av en plastikkirurg, en specialisttandläkare, en logoped och en psykolog.

Redan på BB tas de första kontakterna med plastikkirurg, logoped eller tandläkare som i sin tur kan informera om vilken behandling barnet kommer att behöva. LKG opereras i omgångar under barnets första levnadsår. Exakt vilka, när och hur många operationer som görs, beror på omfattningen på missbildningen. Det finns tre operationer som de flesta med LKG går igenom. Syftet med dem är att förändra utseendet och att förbättra förmågan att äta och tala. Det finns ytterligare operationer som i vissa fall kan bli aktuella, både operationer för att förbättra talet och korrigerande läpp/näsoperationer. Några barn fortsätter att behandlas upp i vuxen ålder, medan många inte gör fler operationer än de första.

Spaltbildningen påverkar ofta tal, tandutvecklingen och hörsel. Därför följer sjukvården upp med kontroller av tal, tänder, hörsel och utseende. Vården anpassas efter varje barns behov. Men det finns också en samordnad plan för den kontroll och behandling som alla barn som föds med läpp-, käk- eller gomspalt ska kallas till.

Allmän behandlingsplan för barn med läpp-, käk- och gomspalt

Vården anpassas efter varje barns behov, men sjukvården har också en samordnad plan för den kontroll och behandling alla som föds med LKG ska kallas till. Den utgår från LKG-konferenser, då alla de specialister som ingår i teamet samlas. Behandlingsplanen kan se lite olika ut på olika sjukhus i landet, men den följer ungefär nedanstående tabell.

Det är alltså en missbildning, i ansiktet, som går att åtgärda. Det är dessutom den vanligaste som finns. Men jag kommer aldrig kunna amma mitt barn, troligtvis inte gå på nå babysim heller för den delen. Jag kommer få lämna mitt barn för operation, gång efter gång. Han kommer att ha problem att äta, kanske tala och hörseln blir kanske inte som den borde.

Varför just vi? Är en fråga som snurrar runt i min skalle gång på gång. Är det för att vi är starka och klarar av en sån här grej? Vi hade ingenting emot oss. Vi är unga bägge två, vi är friska, vi tar inte droger (alkohol dricker vi väldigt sällan), så varför just vi?

Jag känner mig inte dålig på något sätt, att känna som jag gör. Jag kunde inte sluta gråta i måndags, jag kunde bara inte. Jag måste få sörja och förbereda mig inför vad som komma skall. Som tur var hittade jag en alldeles underbar facebookgrupp för föräldrar med barn som har LKG. Och alla deras berättelser slutar ju lyckligt och de har så otroligt fina barn allesammans. Jag och Fredrik kommer få det finaste barnet för oss, han. En pojke som verkligen tog och kommer att ta ner oss på jorden. Det finns ingen garanti för att få ett barn, det finns heller inga garantier på att få ett friskt barn, så var tacksam över det du har och kommer att få.

Fredagen har nu kommit och vi har varit hos läkaren för vidare kontroll. Han kunde bekräfta spalterna, och inte heller han kunde se hjärtat i ordning. Han misstänker hål i skiljeväggen mellan hjärtats kammare. Så nu har vi fått en remiss till Umeå för träff med barnhjärtläkare och läkare för att göra ultraljud nere i Umeå. Läkaren har informerat oss om risken med missbildningen och det eventuella hjärtfelet att det skulle kunna innebära att bebisen också har downs syndrom. 

Jag vet inte vart jag ska ta vägen.. Vart finner man orken till att genomgå detta? Våran lilla bebis som vi längat så mycket efter ❤️❤️

Prinsen växer och jag likaså! 💙

Idag var det då äntligen dags att få se vem som gömde sig i min mage.. Och min magkänsla var helt fel, det är med stor sannolikhet en prins som kommer i sommar till oss. Vi blev tillbakaflyttade 3 dagar, så det nya BF är 30/7 ♥

 

Tyckte däremot det blev sjukt dåliga bilder, då den lille aldrig ville ligga still!

Jag förstår inte riktigt... Kan det vara så att det är två stycken där inne? Tycker kulan är så stor. Här är en morgonbild i v 18 (17+2):

 

Godmorgon härliga tisdag! Idag inleder vi vecka 18 och med bara sex dagar kvar till rutinultraljudet. Behöver jag säga att vi längtar enormt mycket?!

 

Jag har verkligen inte kunnat hålla mig borta från att kika in kläder till den lilla som kommer i sommar! Det finns ju så otroligt mycket fint i butikerna och även det som säljs begagnat på facebook exempelvis. Detta blev det allra första vi köpte till bebisen, törs nog inte säga när den anlände hem till oss, men nu är vi snart halvvägs in och idag är det "bara" 10 dagar kvar tills vi får tjuvkika. Jag hoppas verkligen att du väljer att visa ditt kön (hihi) så vi kan börja förbereda oss! Det är absolut inte så att jag inte skulle kunna tänka mig att använda rosa även om det blir en pojke, men magkänslan säger flicka!♥

 

Det är ju även tisdag vilket betyder att vi går in i vecka 17 idag också. Nu går tiden verkligen snabbt! Och "snart" har vi gått halvvägs. Det är även bara 13 dagar kvar tills vi ska på ultraljudet 💗 det ser ut som att den lilla där inne växer, och det gör även jag. Här är en bild från gårdagen, på morgonen. En redig liten bula kan nu skymtas även då jag ligger ned ☺️ Det står att min livmoder ska vara lika stor som ett bebishuvud just nu och att den ska slita någonstans mellan mitt bäcken och naveln men den ser ut att ligga lite högre.. 

 

Fostret är cirka 16 centimeter långt och väger runt 150 gram. Benen i kroppen blir allt hårdare och nervsystemet fungerar. Det syns vid en ultraljudsundersökning genom att fostret rör sig med samordnade rörelser. Det har gott om plats att röra sig i magen.

Fostret kan höra och rycker till om något plötsligt ljud uppträder nära magen. Ljudnivån inne i magen är annars ganska dämpad, ungefär som när man ligger i badet med öronen under vattnet. Fostret hör hela tiden ljud från ditt hjärta och dina tarmar. Kanske är det vanan vid ljud som kan förklara att vissa barn tycks sova bättre i rum som inte är helt tysta.

Mamma

Kanske känner du dig lite piggare igen. Illamåendet kan ha försvunnit och vissa som har fött barn förut kan börja känna att det är något som rör sig i magen. Det kan kännas som pirrande bubblor eller som en fisk som sprattlar till och kan lätt blandas ihop med gaser och tarmrörelser. Stanna upp och känn efter och lär känna barnets rörelser. De blir mer och mer tydliga.

Din kropp fortsätter att växa och midjan försvinner mer och mer. Ditt hjärta pumpar runt en större blodmängd än vanligt vilket kan göra att du lätt blir andfådd.

En del gravida kan få halsbränna. Många känner en brännande känsla i bröstet och får sura uppstötningar. Undvik större måltider, mycket dryck sent på kvällen samt starkt kryddad och fet mat. Ät på regelbundna tider och lägg gärna in något mellanmål. Se över ditt kaffe- och tedrickande. Om du fortfarande känner dig besvärad finns läkemedel receptfritt på apoteket. Fråga apotekspersonalen eller din barnmorska om råd.

Bäckenlederna mjukas upp hos alla kvinnor under graviditeten och är en normal process för att utvidga bäckenet. När lederna mjukas upp blir bäckenet mer rörligt och ostadigt. En del kvinnor kan få smärtsamma besvär med bäckenuppluckring, foglossning. Ofta uppstår värk i korsryggen, ner i skinkorna eller från blygdbenet mot ljumskarna. Det finns hjälp att få.

Pappa

Känns det fortfarande overkligt? Prata med barnet genom magen och försök skapa dig en bild av hur barnet kommer att se ut. Ett bra sätt att börja forma ditt föräldraskap är att läsa på, eller prata med personer i din närhet som har barn.

Egna tankar:

Jag fortsätter att må suveränt. Tröttheten är inte alls i samma grad som förr. Jag kan nu ganska så tydligt känna livmodern på morgonen när jag inte har kissat, då är bulan väldigt synlig och slutar strax under naveln. Jag tycker att den har dykt upp rätt så nydligt, så jag antar att jag nu kommer börja växa i en väldans fart. Fortfarande känns det rätt så overkligt, men nu är det endast 20 dagar kvar till rutinultraljudet, vilket nog gör att det kommer kännas mer verkligt för både mig och F♥

Vecka 15 är nu inledd! Tiden till vecka 12 gick verkligen hur sakta som helst. Kanske för att jag bara var hemma, var trött och så var det den mörkaste tiden på hela året. Det känns fortfarande inte verkligt för fem öre. Det är bara 27 (långa) dagar kvar till RUL. Som vi längtar här hemma!♥

 

Och imorgon har jag gått 100 dagar av 280 dagar, vilket innebär att vi snart är halvvägs också. "Bara" 40 dagar kvar!

 

Idag, kom jag äntligen fram och de hade fått schema för den veckan jag är i v 18. Så nu kan jag ha ett slags delmål, som ble den 23:e februari klockan 8.00. Och det är endast 35 dagar kvar tills dess! Det kommer ju bara swischa förbi så är vi där!! Vilken glädje jag kände då hon sa att den 23:e (vilket är en måndag) har de tider, både på morgonen och på eftermiddagen. Tog den tidigaste tiden så den blivande fadern också kan närvara, då man aldrig vet om han jobbar på hemmaplan eller inte. Men nu kommer han att kunna närvara ♥

 

Förhoppningsvis ligger det en liten människa och gror där inne då. Jag tycker nästan att jag har mått för bra för att det ska kunna vara sant. Jag har inte spytt en enda gång! Är det verkligen sant då??

 

Om det stämmer att det är en liten tjej som ligger i min mage (så säger min magkänsla, men jag vågar inte riktigt tro), som mamma och flera andra tror, och enligt kinesiska kalendern, så är dess två STORA vill ha!! ♥ Jag bara älskar klädmärket Newbie.... Imorgon ska jag ringa och boka tid för RUL (rutinultraljud) och förhoppningsvis blir det i februari, kring 23-27:e någon gång :-) Då vet vi vad det blir (om det blir någon) om han eller hon väljer att visa det ♥