Ungefär sådär kände jag innan rutinultraljudet i måndags (tänk att det redan har gått en vecka sedan våra liv vändes upp och ned!). Jag hade ju planerat allt - ledig i sommar och vänta på att vårt barn skulle anlända, jag hade börjat söka efter barnvagn, börjat köpa kläder. Jamen allt som man behöver! Alla andra gör ju det som ska ha barn, varför skulle inte vi kunna göra det? Vi vill ju också att det ska bli mer verkligt, att vi faktiskt ska bli föräldrar. Men är han så sjuk som läkarna tror, är det inte säkert att han överlever en graviditet heller.