Att få barn är ingen självklarhet. För det första kan det vara jäkligt besvärligt, man blir ju inte gravid bara för att man har sex en gång precis. Visst, det kan vara så för vissa. Men för de allra flesta är det en berg- och dalbana. Redan där kan man få uppleva en prövning. När du då äntligen får det där plusset på Stickan ska du behöva gå och vara orolig över att du ska få missfall. Du kan behöva genomlida flera veckor av illamående, obotlig trötthet med mera. Du måste gå nästan halva graviditeten för att få se och höra ditt barn för första gången, att faktiskt få det bekräftat att det ligger en liten en i magen. Och en sån som jag då, 21 år gammal. Inte alls erbjuden KUB (kombinerat ultraljud och blodprov) som visar hur stor riskerna är för att få ett barn med downs syndrom. Barnmorskan tyckte inte alls att vi behövde vara oroliga, det fanns ju knappt någon chans på miljonen att just vi skulle få ett barn med downs syndrom. Och här står vi idag, med besked som är tunga som bly. Besked som jag inte vet hur jag ska kunna orka leva. Jag var inte alls orolig för måndagen. Jag var helt inställd på att vi skulle få en frisk liten bebis i sommar, alla andra får ju det? 

Det känns som en evighet tills torsdag och jag verkligen hoppas att vi får klarare besked (och roligare). Just nu känns det som om ingenting i mitt liv skulle kunna bli värre än vad det redan är. Jag har ställt in mig på det värsta tänkbara - downs syndrom, hjärtfel och dubbelsidig LKG-spalt. Kommer jag vilja behålla barnet? Eller inte? Är det mänskligt att man ska behöva lida så mycket som barnet i så fall kommer att få göra? Skulle jag nu vilja göra abort, finns knappt den möjligheten kvar. Jag måste skicka in en ansökan till socialstyrelsen, träffa både läkare och kurator innan de på socilstyrelsen godkänner eller avslår min ansökan (i så fall). En abort nu är en riktig förlossning, orkar jag genomgå det utan att jag får mitt levande barn på mitt bröst?

Ja tankarna är många, och otroligt tunga och kluvna. Att inte veta är otroligt tungt. Denna väntan håller på att slita mig itu. Snälla, snälla, snälla bebis. Visa oss ett friskt och fint hjärta! Och inga kromosomavvikelser så fixar vi det här!!