Att få barn är ingen självklarhet. För det första kan det vara jäkligt besvärligt, man blir ju inte gravid bara för att man har sex en gång precis. Visst, det kan vara så för vissa. Men för de allra flesta är det en berg- och dalbana. Redan där kan man få uppleva en prövning. När du då äntligen får det där plusset på Stickan ska du behöva gå och vara orolig över att du ska få missfall. Du kan behöva genomlida flera veckor av illamående, obotlig trötthet med mera. Du måste gå nästan halva graviditeten för att få se och höra ditt barn för första gången, att faktiskt få det bekräftat att det ligger en liten en i magen. Och en sån som jag då, 21 år gammal. Inte alls erbjuden KUB (kombinerat ultraljud och blodprov) som visar hur stor riskerna är för att få ett barn med downs syndrom. Barnmorskan tyckte inte alls att vi behövde vara oroliga, det fanns ju knappt någon chans på miljonen att just vi skulle få ett barn med downs syndrom. Och här står vi idag, med besked som är tunga som bly. Besked som jag inte vet hur jag ska kunna orka leva. Jag var inte alls orolig för måndagen. Jag var helt inställd på att vi skulle få en frisk liten bebis i sommar, alla andra får ju det? 

Det känns som en evighet tills torsdag och jag verkligen hoppas att vi får klarare besked (och roligare). Just nu känns det som om ingenting i mitt liv skulle kunna bli värre än vad det redan är. Jag har ställt in mig på det värsta tänkbara - downs syndrom, hjärtfel och dubbelsidig LKG-spalt. Kommer jag vilja behålla barnet? Eller inte? Är det mänskligt att man ska behöva lida så mycket som barnet i så fall kommer att få göra? Skulle jag nu vilja göra abort, finns knappt den möjligheten kvar. Jag måste skicka in en ansökan till socialstyrelsen, träffa både läkare och kurator innan de på socilstyrelsen godkänner eller avslår min ansökan (i så fall). En abort nu är en riktig förlossning, orkar jag genomgå det utan att jag får mitt levande barn på mitt bröst?

Ja tankarna är många, och otroligt tunga och kluvna. Att inte veta är otroligt tungt. Denna väntan håller på att slita mig itu. Snälla, snälla, snälla bebis. Visa oss ett friskt och fint hjärta! Och inga kromosomavvikelser så fixar vi det här!!

Det var natten till rutinultraljudet i måndags som jag hade väldigt svårt att sova. Vi skulle ju äntligen få se våran lilla bebis där på skärmen, äntligen var det våran tur. Jag sov nog inte många timmar, jag kände mig som ett barn på julafton!

 

Morgonen kom och vi hade tid klockan åtta. Jag var sjukt kissnödig, men det stod som instruktioner på pappret att jag inte får kissa, senare än drygt en timme före ultraljudet och det gick inte alls, då vi hade tid så tidigt. Jag var i valet och kvalet om jag skulle ställa väckarklockan och gå upp och kissa på natten, men jag sket i det.

 

Väl på rutinultraljudet får vi se vårat älskade barn, som mest troligtvis blir en liten pojke. Barnmorskan mäter som vanligt barnet, och han var 15,2 cm lång just då. Hon förklarade vad allting var, att han hade två ben, två armar och ett huvud. På pappret jag fick stod det att undersökningen skulle ta 10-15 minuter, men den där tiden hade vi passerat. Tiden gick, och gick, och gick. Och hon fortsatt kolla. Jag började tänka att "är vi inte klara snart", det tog ju sån lång tid. Innan hon sedan säger hon att vår älskade lilla bebis, har gomspalt och så visade hon på skärmen två "glepor" i munnen. Sen att hon inte såg hjärtat så som hon ville, utan vi skulle boka en tid med läkaren för vidare undersökning.

 

Just där, och just då tror jag inte alls att jag fattade vad hon sa, för jag grät inte en enda tår. Men när vi väl kom till bilen och jag verkligen fattade vad det innebar, eller vad hon hade sagt. Kunde jag absolut inte sluta gråta. Skulle jag bli mamma till en pojke med gomspalt? Och skulle han dessutom ha hjärtproblem? Hon sa ju nyss att hon såg alla kammare och sånt i hjärtat, vad var det då som var fel?

 

Så var vi helt plötsligt inte de 98% rutinultraljud som slutar lyckliga. Nej, vi är de 2% som har något problem av något slag. Jag började googla och läsa vad tusan som innebar med gomspalt, som dessutom mest troligt är dubbelsidig. Det jag hittade hos 1177 var:

 

Under graviditetens andra och tredje månad utvecklas fostrets ansikte och de olika ansiktdelarna växer samman. Hos barn med läpp-, käk- och gomspalt (LKG) växer inte delarna ihop helt och hållet utan det bildas istället större eller mindre klyftor, så kallade spalter.

Ungefär två av tusen barn föds med läpp-, käk- och gomspalt. I Sverige rör det sig om ungefär 200 barn per år, vilket gör missbildningen till en av de vanligaste. Ärftlighet spelar roll för uppkomsten för ungefär en femtedel av barnen. Det finns andra faktorer som påverkar risken, till exempel om man som gravid äter vissa läkemedel, även om det är mycket ovanligt idag. Därför ska man alltid berätta för sin barnmorska eller läkare om man äter någon medicin. För den som är gravid har rökning också betydelse. Vidare kan eventuellt folsyrabrist under tidig graviditet, alkoholvanor under graviditeten samt om modern är äldre ge ökad risk för att få ett barn med LKG.

Behandling

Vården sköts av ett team med flera olika läkare och andra specialister, som tillsammans och i samråd med föräldrarna och barnet beslutar om vad som behöver göras och när det bör göras. Teamet består av en plastikkirurg, en specialisttandläkare, en logoped och en psykolog.

Redan på BB tas de första kontakterna med plastikkirurg, logoped eller tandläkare som i sin tur kan informera om vilken behandling barnet kommer att behöva. LKG opereras i omgångar under barnets första levnadsår. Exakt vilka, när och hur många operationer som görs, beror på omfattningen på missbildningen. Det finns tre operationer som de flesta med LKG går igenom. Syftet med dem är att förändra utseendet och att förbättra förmågan att äta och tala. Det finns ytterligare operationer som i vissa fall kan bli aktuella, både operationer för att förbättra talet och korrigerande läpp/näsoperationer. Några barn fortsätter att behandlas upp i vuxen ålder, medan många inte gör fler operationer än de första.

Spaltbildningen påverkar ofta tal, tandutvecklingen och hörsel. Därför följer sjukvården upp med kontroller av tal, tänder, hörsel och utseende. Vården anpassas efter varje barns behov. Men det finns också en samordnad plan för den kontroll och behandling som alla barn som föds med läpp-, käk- eller gomspalt ska kallas till.

Allmän behandlingsplan för barn med läpp-, käk- och gomspalt

Vården anpassas efter varje barns behov, men sjukvården har också en samordnad plan för den kontroll och behandling alla som föds med LKG ska kallas till. Den utgår från LKG-konferenser, då alla de specialister som ingår i teamet samlas. Behandlingsplanen kan se lite olika ut på olika sjukhus i landet, men den följer ungefär nedanstående tabell.

Det är alltså en missbildning, i ansiktet, som går att åtgärda. Det är dessutom den vanligaste som finns. Men jag kommer aldrig kunna amma mitt barn, troligtvis inte gå på nå babysim heller för den delen. Jag kommer få lämna mitt barn för operation, gång efter gång. Han kommer att ha problem att äta, kanske tala och hörseln blir kanske inte som den borde.

Varför just vi? Är en fråga som snurrar runt i min skalle gång på gång. Är det för att vi är starka och klarar av en sån här grej? Vi hade ingenting emot oss. Vi är unga bägge två, vi är friska, vi tar inte droger (alkohol dricker vi väldigt sällan), så varför just vi?

Jag känner mig inte dålig på något sätt, att känna som jag gör. Jag kunde inte sluta gråta i måndags, jag kunde bara inte. Jag måste få sörja och förbereda mig inför vad som komma skall. Som tur var hittade jag en alldeles underbar facebookgrupp för föräldrar med barn som har LKG. Och alla deras berättelser slutar ju lyckligt och de har så otroligt fina barn allesammans. Jag och Fredrik kommer få det finaste barnet för oss, han. En pojke som verkligen tog och kommer att ta ner oss på jorden. Det finns ingen garanti för att få ett barn, det finns heller inga garantier på att få ett friskt barn, så var tacksam över det du har och kommer att få.

Fredagen har nu kommit och vi har varit hos läkaren för vidare kontroll. Han kunde bekräfta spalterna, och inte heller han kunde se hjärtat i ordning. Han misstänker hål i skiljeväggen mellan hjärtats kammare. Så nu har vi fått en remiss till Umeå för träff med barnhjärtläkare och läkare för att göra ultraljud nere i Umeå. Läkaren har informerat oss om risken med missbildningen och det eventuella hjärtfelet att det skulle kunna innebära att bebisen också har downs syndrom. 

Jag vet inte vart jag ska ta vägen.. Vart finner man orken till att genomgå detta? Våran lilla bebis som vi längat så mycket efter ❤️❤️

Prinsen växer och jag likaså! 💙

Ett skötbord måste vi ju såklart ha! Och igår hittade jag ett som verkligen föll mig i smaken, som dessutom kostade 50:- och så fick jag det hemlevererat till dörren (såklart att det var från Köp & Sälj på Facebook). Kunde jag då motstå det? Åhnej.

 

Nu står det hemma hos oss och väntar på att få sig lite målarfärg. Vilken färg? Jo vit såklart!

 

Idag var det då äntligen dags att få se vem som gömde sig i min mage.. Och min magkänsla var helt fel, det är med stor sannolikhet en prins som kommer i sommar till oss. Vi blev tillbakaflyttade 3 dagar, så det nya BF är 30/7 ♥

 

Tyckte däremot det blev sjukt dåliga bilder, då den lille aldrig ville ligga still!

Ringde barnmorskan för rådgivning, och hon ville att vi skulle komma in. Så fort Fredrik kommer hem ska vi in för urinprov och en koll på magen. Så får vi se om det kan vara urinvägsinfektion, någonting med gallan eller någonting helt annat. Värt att kollas upp en gång för mycket än en gång för lite! 

Idag var det dags att kleta på sig lite smink tyckte jag. Sminkar mig nästan aldrig nuförtiden då jag ändå bara är hemma. Men idag var det dags. Jag var tidigare i veckan och köpte hem lite nytt då det mesta var slut. Så nu är det påfyllt i sminkskåpet!

 

Imorgon är det dags att färga håret, om inte redan idag. För nu har hårfärgen ÄNTLIGEN kommit. Har hållt på att gå under mer eller mindre, men så igår när jag precis hade duschat skrev syster att färgen hade kommit. Såklart ska man inte färga håret när det är nyduschat så jag får hålla ut lite längre. Har världens utväxt! Tur det blir ändring på det nu då :-)

Jag förstår inte riktigt... Kan det vara så att det är två stycken där inne? Tycker kulan är så stor. Här är en morgonbild i v 18 (17+2):

 

Då var examinationsuppgift fyra avklarad. Och nu får jag satsa på resterande examinationsuppgifter. Det känns faktiskt otroligt skönt att vi inte har någon tenta i kursen som vi läser nu. Däremot kändes det ganska nydligt som om allting låg väldigt långt bort i tiden, men vi är ju för tusan snart där!! Vi har ju bara 10 dagar kvar av februari för tusan!! Så nu du Emelie är det nog dags att du sätter fart med resterande uppgifter, så du slipper omtentan och en massa examinationsuppgifter där på slutet.

 

Annars bjuder Piteå upp på sol idag också, dock väldigt blåsigt men kring nollgradigt. Jag är otroligt trött idag. Siri har hållt mig vaken mer eller mindre hela natten. Hon var hemma själv ganska länge igår, så hon hade väl energi som behövde komma ut. Annars brukar hon vara hur snäll som helst på natten den lilla kissen.

 

Jag hade en period i höstas då jag bara virkade mössor. Jag vet däremot inte om jag har visat de här på bloggen förut. Jag är i alla fall förälskade i dem. Jag har virkat ett pannband i liknande modell till mig själv som jag använder nästan dagligen. Jag borde verkligen göra en mössa till mig själv också :-)

 

Godmorgon härliga tisdag! Idag inleder vi vecka 18 och med bara sex dagar kvar till rutinultraljudet. Behöver jag säga att vi längtar enormt mycket?!

 

Så var även helgen över och nu är det måndag igen. Veckorna bara susar förbi och tur är väl det! För om en vecka, då har vi redan varit på ultraljudet. Hur ska jag stå ut att vänta tills dess?

 

Fredde har varit lite halvhängig och jag börjar tro att jag är gravidförkyld. Jag snorar mest på kvällarna, och annars är det som bortblåst om dagarna. Tur för mig att jag avskyr nässpray så det är ingenting som jag kommer att gå och använda i 9 månader. I alla fall tog vi oss en lugn helg med besök hemma hos oss. Alla hjärtans dag är ingenting som vi här hemma känner som att vi måste fira, men det blev en middag här hemma (som alltid). En sparktur till Ica... Bara vi ♥

 

Jag har verkligen inte kunnat hålla mig borta från att kika in kläder till den lilla som kommer i sommar! Det finns ju så otroligt mycket fint i butikerna och även det som säljs begagnat på facebook exempelvis. Detta blev det allra första vi köpte till bebisen, törs nog inte säga när den anlände hem till oss, men nu är vi snart halvvägs in och idag är det "bara" 10 dagar kvar tills vi får tjuvkika. Jag hoppas verkligen att du väljer att visa ditt kön (hihi) så vi kan börja förbereda oss! Det är absolut inte så att jag inte skulle kunna tänka mig att använda rosa även om det blir en pojke, men magkänslan säger flicka!♥

 

Igårkväll var jag, mamma och Julia och såg Fifty Shades of Grey, som hade smygpremiär. Den var faktiskt bättre än förväntat! Och jag ser verkligen fram emot de kommande (för det måste bli fortsättningar) filmerna.

 

Igår avverkade jag ett arbetspass och så ska jag även jobba idag. Men jag har stängningen så jag börjar inte förens 10. Ska alldeles strax ut med Freja och sedan börja göra mig klar. 

Nu har det varit plusgrader i några dagar och hjälp vad det har tinat och blivit halkigt!! Men grymt mycket skönare än minusgrader.. Tror jag har hållt på att frysa ihjäl denna vinter.

Vill absolut inte väga mig och se vad jag har gått upp i vikt. Just nu har jag då gett upp, jag får ta tag i mig själv efter bebisen är född. För nu växer jag åt alla håll och kanter...

Det är ju även tisdag vilket betyder att vi går in i vecka 17 idag också. Nu går tiden verkligen snabbt! Och "snart" har vi gått halvvägs. Det är även bara 13 dagar kvar tills vi ska på ultraljudet 💗 det ser ut som att den lilla där inne växer, och det gör även jag. Här är en bild från gårdagen, på morgonen. En redig liten bula kan nu skymtas även då jag ligger ned ☺️ Det står att min livmoder ska vara lika stor som ett bebishuvud just nu och att den ska slita någonstans mellan mitt bäcken och naveln men den ser ut att ligga lite högre.. 

Igår kväll satt jag och F och såg först Så ska det låtaoch sen blev det en film, Unknown. Till dessa, hann jag virka totalt 11 stycken napphållare i flera olika kolörer. Jag kommer inte att använda och spara alla själv, därför säljer jag de för 65:-/styck.

 

 

 

Det var ett ganska bra tag sedan jag började med mitt evighetsprojekt: filt. Jag hade inte tänkt göra den så himlarns bred, men visst blev den det i alla fall, och det tar fruktansvärt lång tid att bara göra en rad, men nu har jag börjat komma någon vart och man kan se hur den kommer att se ut. Ska satsa på att vara klar i juni!

 

Vad tror ni? Mina favoritfärger såklart!

 

Igår när jag kom hem, hittade jag detta:

 

Vaknade upp idag och var på strålande humör, huset var varmt, solen lyste  och termometern visade -0,9 grader. Vi har haft lite problem med fjärrvärmen här hemma, men nu verkar den vara okej igen, tack och lov.

 

Tog mig en timmes promenad med Freja och det var fruktansvärt varmt!! Våren är så sjukt välkommen, äntligen går vi mot ljusare tider :-)

 

All den mängd snö som vi har fått denna vinter, är helt sjukt. Fredde lånade hem en traktor igår, så vi fick bort en massa snö från gården, för vi hade liksom ingenstans att ta vägen med den snö som fortfarande ramlar ner från himlen. Det snöar dag ut och dag in. Jag tror på något sätt att vi kommer att bli insnöade!

 

En positiv grej med vintern, är att man med all rätt kan spendera mycket mera tid till virkningen än på våren, sommaren och hösten. Det har blivit en hel del grejer senaste tiden, och fler projekt har jag kvar som ligger och väntar på att få fortsättas på. Till exempel gjorde jag igår en napphållare. Den tog typ 10 minuter att göra, och blev sjukt fin!

 

 

Fostret är cirka 16 centimeter långt och väger runt 150 gram. Benen i kroppen blir allt hårdare och nervsystemet fungerar. Det syns vid en ultraljudsundersökning genom att fostret rör sig med samordnade rörelser. Det har gott om plats att röra sig i magen.

Fostret kan höra och rycker till om något plötsligt ljud uppträder nära magen. Ljudnivån inne i magen är annars ganska dämpad, ungefär som när man ligger i badet med öronen under vattnet. Fostret hör hela tiden ljud från ditt hjärta och dina tarmar. Kanske är det vanan vid ljud som kan förklara att vissa barn tycks sova bättre i rum som inte är helt tysta.

Mamma

Kanske känner du dig lite piggare igen. Illamåendet kan ha försvunnit och vissa som har fött barn förut kan börja känna att det är något som rör sig i magen. Det kan kännas som pirrande bubblor eller som en fisk som sprattlar till och kan lätt blandas ihop med gaser och tarmrörelser. Stanna upp och känn efter och lär känna barnets rörelser. De blir mer och mer tydliga.

Din kropp fortsätter att växa och midjan försvinner mer och mer. Ditt hjärta pumpar runt en större blodmängd än vanligt vilket kan göra att du lätt blir andfådd.

En del gravida kan få halsbränna. Många känner en brännande känsla i bröstet och får sura uppstötningar. Undvik större måltider, mycket dryck sent på kvällen samt starkt kryddad och fet mat. Ät på regelbundna tider och lägg gärna in något mellanmål. Se över ditt kaffe- och tedrickande. Om du fortfarande känner dig besvärad finns läkemedel receptfritt på apoteket. Fråga apotekspersonalen eller din barnmorska om råd.

Bäckenlederna mjukas upp hos alla kvinnor under graviditeten och är en normal process för att utvidga bäckenet. När lederna mjukas upp blir bäckenet mer rörligt och ostadigt. En del kvinnor kan få smärtsamma besvär med bäckenuppluckring, foglossning. Ofta uppstår värk i korsryggen, ner i skinkorna eller från blygdbenet mot ljumskarna. Det finns hjälp att få.

Pappa

Känns det fortfarande overkligt? Prata med barnet genom magen och försök skapa dig en bild av hur barnet kommer att se ut. Ett bra sätt att börja forma ditt föräldraskap är att läsa på, eller prata med personer i din närhet som har barn.

Egna tankar:

Jag fortsätter att må suveränt. Tröttheten är inte alls i samma grad som förr. Jag kan nu ganska så tydligt känna livmodern på morgonen när jag inte har kissat, då är bulan väldigt synlig och slutar strax under naveln. Jag tycker att den har dykt upp rätt så nydligt, så jag antar att jag nu kommer börja växa i en väldans fart. Fortfarande känns det rätt så overkligt, men nu är det endast 20 dagar kvar till rutinultraljudet, vilket nog gör att det kommer kännas mer verkligt för både mig och F♥

Här har det verkligen varit noll med aktivitet veckan som varit. Det har varit innevecka i skolan och jag har behövt läsa och sova såfort jag hade kommit mig hem från Luleå. Behöver jag säga att jag inte gjorde någonting i fredags alls? Eller jo, jag duschade, fönade och borstade Freja inför den inofficiella utställningen som var i lördags. Jag hade egentligen beslutat att det var Julia som skulle ställa ut henne, men någon minut innan det var dags för Freja så kände jag att jag nog ändå ville göra det själv.

 

Sagt och gjort, jag gjorde det och det gick suveränt. Förra helgen kunde Freja inte alls stå, utan hon satt sig direkt jag visade en godis. Några dagar senare stod hon fint och jag ställde ut henne. Följsam har hon alltid varit men att stå, nej. Det kunde hon bara inte. Däremot, dommaren kände igenom henne på golvet först och sedan sa hon att vi kunde pröva på bordet också. Det tyckte damen inte alls om, så hon började morra åt dommaren. Varför i hela friden gjorde hon det?! Hon är van att man klämmer och känner på henne... Så det är någonting som måste tränas på.

 

Freja fick i alla fall fin kritik och blev BIR, Bäst i ras (dock var hon enda japanska spetsen, men vadå?)