Om 24 timmar ligger jag just nu i Umeå och har en barnhjärtläkare och läkare som kollar igenom våran lilla bebis. Nu börjar jag bli riktigt nervös och kan inte tänka på så himla mycket annat än just det... Fast jag känner mig tom, helt tom. Jag har inga förhoppningar alls att det ska gå vägen, allt är ett rent helvete.

 

Läkaren från Piteå ringde idag till mig och skulle höra så vi hade fått rätt tid och dag (imorgon klockan 10.00, som först var idag klockan 10.30), men även höra hur det var med oss och vad vi tänkte. Jag frågade om det var vanligt att man hittade hjärtfel hos barn med spalt, och tydligen var det jätteovanligt. Jag berättade för honom hur oerhört tungt det var för oss att höra det han sa i fredags, i och med att måndagen innan hade hon ju "fått till bilden på härtat så som hon ville". Då tänker man ju att allt med hjärtat faktiskt var bra, och tänkte inte en tanke till på det.

 

Som sagt var det tydligen jätteovanligt om det visade sig att det var ett hjärtfel och dubbelsidig LKG och att det då är väldigt hög risk för kromosomavvikelse. Han frågade också hur vi tänkte kring fostervattensprov, och det tänker vi göra om det visar sig att hjärtfelet faktiskt finns där.